J P Johansson berättar 1929 för Carl Mangård, Vestmanlands Läns Tidning: "Året därpå" (det var 1887) träffade jag Munktell vid Tillberga.

- Nå, hur går det för dig, Johan?

- Jo tack, det artar sig. Jag har köpt in ett vattenfall utanför Enköping.

-Va, vad sa du, ett vattenfall i Enköping, var hittade du det?

- Jo, öster om stan, ute i backarna."....." Gratulerar!

"Saken var helt enkelt den, att jag ville ha min verkstad utanför staden för att kunna få arbeta i mera lugn och ro och på så sätt slapp jag också att ta emot gamla kokkärl med avslagna fötter, söndriga lås och dylika arbeten, för vilka jag inte kunde ta betalt så det lönade sig.

Jag hade också alltid ansett, att en industri för folkets skull borde ligga utanför ett samhälle, borta från gatudammet. Då barnen rulla utför farstutrappan, ska de rulla i det gröna. Det är min princip."

Vid nyår 1886 hade Enköping nästan 3 000 innevånare. Hur såg det då ut i staden? Jag citerar ur hågkomster ur stadens liv, vilka J. P. Johanssons dotter, Judit Brynge, skrev i början av 40-talet. J. P. och Anna Björnvall har berättat för henne:

"Vid den så kallade prästgårdstullen låg ju då som nu prästgården och mitt emot denna på tingshusområdet låg det s. k. tullhuset, ett prydligt gulmålat trähus försett med de för Enköping så karaktäristiska gröna fönsterluckorna...

Litslenatullen var inte på något sätt märklig - strax utanför hade enköpingsborna sin torkplats för tvättkläder...

Boglösatullen var också obetydlig men däremot fanns vid Västeråstullen åt Gröngarnssidan en ganska ansenlig bebyggelse.

Från tullarna kan vi tänka oss att vi förflyttar oss upp till torget, som framsynt nog var bra tilltaget i storlek. Där fanns flera vackra gamla hus, t ex det Hyckerströmska, som nu genom donation tillfallit Fruntimmersföreningen i staden, samt vinhandlare Lagerströms hus, där då liksom nu järnhandel var inrymd. Stadshotellet hade ständigt fullbelagt med doktor Westerlunds patienter...

Kyrkbacken var då mycket brantare än nu, det fanns inga trappor upp till kyrkogården...

Pepparrotsodlingen var en stor inkomstkälla och bedrevs rationellt efter alla konstens regler. Sedan strängarna lagts ned på våren återstod mycket arbete med att "tjyva" pepparroten som det hette...

Många av stadsborna hade både kor och grisar och i synnerhet var Västra Ringgatan välförsedd med ladugårdar...

Stadens gator voro ju ganska breda men gropiga och illa stensatta med ojämna kullerstenar. Husen stod ofta snett och många av dem hade utvändig trappa in från gatan.

Avloppsledningar fanns inte utan slasken slogs ut i rännstenarna, som gårdsägarna var ålagda att spola vissa tider på dagen för att vidarebefordra orenligheten ned i ån. Men, som rörbrunnar ännu var ganska sällsynta och vattnet oftast skulle hämtas vid någon av stadens källor, blev det nog inte så mycket bevänt med renhållningen. En anlitad källa låg på Källgatan mittför Gästis, en annan var Munksundskällan...

... Vid Litsena tull bege vi oss så ut till Fanna på en urusel väg. Också på den här sidan åsen låg en rad gamla logar som var tillhåll och härbärge för allsköns luffare, som det visst var mycket gott om på den här tiden. Naturligtvis fanns det ingen trottoar eller några lyktor och grusat blev det inte ofta. Vår och höst var det bäst att ha storstövlar på sig om man skulle komma fram...

Mina föräldrar flyttade till Enköping 1886, där min far, mecanicus J. P. Johansson, hyrde den nu rivna så kallade Lindqvistska smedjan på Stadslandet och fick fullt upp att göra med att anlägga de så välbehövliga rörbrunnarna på olika gårdar.

Dessutom blev det mycket arbete med reparationer av stadens och traktens lantbruksmaskiner, varför han mycket snart måste se sig om efter större utrymme. Han köpte en gård i Fanna och byggde där den första verkstaden 1887 och hade med sig en arbetarstam på tillsammans 6 personer.

Sedan han uppfunnit de ställbara rörtängerna och skiftnycklarna gick utvecklingen av verkstaden raskt framåt
och många andra produkter startades.

Det gick tack vare optimism och en okuvlig energi men svårigheter och besvärligeheter var det gott om i början.

Varför min far flyttade till Fanna berodde på att där fanns ett liten vattenfall som kunde utnyttjas som drivkraft, det låg strax intill ett trevligt tvåvånings vitt boningshus, som hette Fridhem och som nu blev vår bostad. Naturligtvis hade det också gröna fönsterluckor.

Det var inte bara skojare som bodde i Fanna utan också en hel del hyggligt och präktigt folk, mest jordbrukare. Dessutom hade några enköpingsbor börjat på att bo på sommarnöje i Fanna. Strax nedanför vårt hus låg det s. k. Stora Fanna eller Gröna Gården, som det också hette, ett vackert långt envånings trähus med en stor trädgård...

Ovanför Fridhem fanns ett par mindre jordbrukargårdar. Vidare fanns Snäckedal, Långkatekesen, Johanssons på Hällen, Johanssons på Ängen, Anna i Tallbacken o s v.

I den ena stugan ovanför oss bodde en mycket präktig man vid namn Bärsell. Om lördagarna skjutsade han tidigt om morgnarna in min mor till staden. De åkte i en vurst och hela bakvagnen var fylld med korgar. Det gällde att torghandla samt att göra övriga uppköp för en veckas behov.

En järnhandlare hade haft Fridhem som sommarnöje, men familjen måste flytta till följd av all slags spökerier som tilldrog sig där. Och nog tyckte vi också att det var underliga saker som försigick, men något ohägn gjorde oss spökena inte - och min far varken såg eller hörde någonting. Min mor hade mycket svårt att städsla några jungfrur med sig ut så rädd var man för spökena.

Egendomligt nog hördes alltid varsel innan min far kom hem om kvällarna. Man hörde hur han vred om nyckel i ytterdörren och hängde upp rocken i tamburen och gick uppför trappan till övre botten. Om en stund kom han sedan hem i verkligheten.

Men hur blev det med JP:s princip om bra arbetarbostäder?

Jo, 1899 tog byggandsnämnden upp tanken på att utvidga stadsplanen för att förhindra okontrollerad bebyggelse. Efter ett par år tillsattes en utredning som, först 1908 blev färdig med ett förslag. Utredningen hade inte kunnat ena sig om Fannaområdet, där den största expansionen ägt rum.

Fullmäktige avslog stadsplanen för Fanna genom att bordlägga den delen av ärendet och aldrig ta upp det igen. Motivet var bl a att stadsplanering skulle hindra byggnadsverksamheten i Fanna. Ökade markkostnader och större krav i fråga om brandsäkerhet och sanitära förhållanden skulle göra det mindre attraktivt att bygga där. Bostadsförsörjningen betraktades som en privat angelägenhet. En motion av A. V. Hugosson om försäljning av stadsjord till egnahemsbyggare begravdes i 12 år av drätselkammaren, som fått ärendet på remiss.

Karl Rosell motionerade om att kommunen skulle bygga några hus med smålägenheter. Beslut om detta fattades 1917.

J. P. Johansson hade tagit saken i egna händer under tiden och köpt in mark. Han byggde en "hel liten stad med idylliska och välinredda villor". Egna hemmen och arbetarbostäderna, där man hyrde av Enköpings Verkstäder, var färdiga 1915. 1929 bodde ett 100-tal arbetare i området bakom verkstäderna. J. P. säger då: "Jag har garanterat inteckningslån i Sparbanken och jag har inte förlorat 25 öre på denna borgen".

Arbetarvillorna var 20 till antalet, och alla hus byggdes med trädgård omkring. Vägarna hette Vulcanusvägen och Herkulesvägen.

De små villorna, för en familj, hade ingången framåt gatan, medan "storvillorna", för två familjer, hade farstutrappen på gavlarna. Man hade gårdsbyggnader och jordkällare gemensamt för fyra familjer. Husen var enhetligt byggda på stengrund och med trästomme. Fasaden var ljus puts och de hade tegeltak och spröjsade fönster. Uppvärmningen var med kakelugnar och vedspis. Senare drogs vatten och avlopp in.

Man trivdes och "samlades vid pumpen". Tyko Söder var härdare. Han bodde med familj mellan 1915 och 1945 på Vulcanusvägen. Andra var Axel Rådström, Millbergs och Wallqvists.

På 70-talet försågs flera av villorna med träpanel. 1986 beslutade länsstyrelsen om ändring av stadsplanen i detta område. Det skulle bli bostadsförtätning men ändå ville man behålla karaktären av "hus i trädgårdslandskap" och "kullen" skulle bevaras och "här anordnas lekplats".

En stor och en liten villa sparades i kvarteret Rönnbäret och två "storvillor" i kvarteret Skiftnyckeln - Bahcosidan av Vulcanusvägen. Resten av villorna revs och AB Katrineholms Husbyggen renoverade de fyra husen och garage byggdes. Husen "åsattes beteckningen q" vilket betyder att de till det yttre inte får ändras. De nya husen omkring byggdes i snarlik stil, och 1991 kunde de nya hyresgästerna flytta in.

På Vulcanusvägen 8 bor idag Eva-Lena Södergran och Anders Jansson med två barn. Farstutrapporna finns kvar, men eftersom parhusen gjordes om till enfamiljshus, så används inte bakingången så mycket. Där är emellertid den ursprungliga trappan till övervåningen kvar. Fönstren är högt placerade - så det går lätt att möblera inunder dem.

Kakelugnen från Carl Zetterlund i Eskilstuna går fortfarande att elda i och snedgarderoberna längs övervåningens långsidor ger härliga utrymmen. Den stora tomten är bevarad, med fruktträd och bärbuskar, så barnen kan fortfarande rulla ut i det gröna.