År 1897 var den dominerande händelsen Andrée-expeditionens förberedelser och start från Spetsbergen mot Nordpolen.

Uppslutningen kring Andrée och hans planer på en ballongfärd till Nordpolen var enorm. Därför tog det bara ett par veckor att samla in de 130 000 kronor som projektet beräknades kosta. Omräknat till dagens penningvärde motsvarar beloppet ca 7 milj kronor.

Förste och störste sponsor var Alfred Nobel med 65 000 kr. Bland övriga sponsorer märktes friherre Oscar Dickson som bidrog med 30 000 kr, liksom H M Konungen, Oskar II, vilken också var expeditionens beskyddare. Därtill kom mindre penningtillskott och projektet var ekonomiskt i hamn. Även bidrag i andra former strömmade in från olika håll. Bland andra från Aftonbladet (brevduvor), AB L M Ericsson & Co (telegraf) samt J. P. Johansson (verktyg).

Vem var S. A. Andrée?

Salomon August Andrée var apotekarson från Gränna och född den 18 oktober 1854. Av båda föräldrarna hade han ärvt skarp intelligens, stark vilka, envishet och redbar karaktär. Han hade av naturen stark fysik och härdade sig genom friluftsliv och sport.

Han gick i läroverk i Jönköping, bedrev studierna framgångsrikt, skötte sig utmärkt och fick en mängd premier. De fortsatta studierna bedrev hand på Teknologiska institutet i Stockholm, nuvarande Tekniska högskolan. På institutet trivdes Andrée utmärkt. Fyrsik var hans huvudintresse, men han skötte också studierna i övriga ämnen på ett mönstergillt sätt. År 1874, vid 20 års ålder, utexaminerades han som civilingenjör.

Efter två år som ritare och konstruktör på en mekanisk verkstad i Stockholm reste han djärv, stolt och en smula övermodigt trotsig till Amerika. Redan tidigt hade Andrée gripits av intresse för luftsegling och i Philadelfia uppsökte han en erfaren luftseglare för att ta del av hans erfarenhet och kunskap. Efter ett halvt år i Amerika återkom Andrée till Sverige och innehade några ingenjörsbefattningar och en kort tid en egen mekanisk verkstad.

I början av 1880-talet deltog han i en vetenskaplig expedition till Spetsbergen. Hans uppgift var att göra luftelektriska mätningar samt anskaffa den tekniska utrustningen för dessa. Genom energi och uppfinningsförmåga lyckades Andrée utomordentligt väl med sitt uppdrag.

Ännu i våra dagar vet de flesta vem Salomon August Andrée var, men ytterst få är medvetna om den roll han spelade i det starka industriella uppsving som Sverige fick mot slutet av förra århundradet.

År 1884 blev han en av de först anställda vid den nyinrättade Kungl. Patentbyrån, som senare blev Kungl. Patentverket, nuvarande Patent- och Registreringsverket. Patentbyrån skulle främja uppfinnarverksamhet och samtidigt hjälpa den unga svenska industrin att skydda sina uppfinningar. Andrée visade sig vara rätt man på den platsen.

Man kan utan större överdrift påstå att varje svensk uppfinning och industriman av betydelse fram till mitten av 1890-talet på något sätt påverkades av Andrées tjänsteutövning.

Många var de industrialister och uppfinnare som passerade Andrées tjänsterum på Kungl. Patentbyrån/Patentverket. Kanske kan det förklara det oerhörda stöd han fick för sina planer på en ballongfärd till Nordpolen.

Under sin tjänsteutövning på Patentbyrån handlade S A Andrée ansökningar om patent på nio av J. P. Johanssons uppfinningar. Samtliga beviljades patent, varav skiftnyckeln blev den mest betydelsefulla för J. P. Johansson själv och för svenskt näringsliv.

S A Andrée beviljade patentet. Denna J. P. Johansson-uppfinning beviljades patent av S A
Andrée. Samma modell specialtillverkade Johan Petter Johansson i mässing till Andrée-expeditionen 1897. Mässing användes för att den skulle vara omagnetisk och inte påverka kompassen.

År 1886 tog Andrée initiativ till bildande av Svenska Uppfinnareföreningen. Han valdes till föreningens förste ordförande och var dess primus motor. J. P. Johansson var en av Uppfinnareföreningens första medlemmar.

Andrées försöksflygningar med ballongen Svea

År 1893 anslog stiftelsen Lars Hiertas minne medel åt Andrée för inköp av en ballong, vilken erhöll namnet Svea.

Den första uppstigningen med Svea gjorde Andrée från Stockholm i juli 1893. Den tredje uppstigningen blev ytterst spännande och riskfylld då ballongen till följd av vindens styrka fördes tvärs öven Ålands hav till finska skärgården. Efter 10,5 timmars äventyrlig resa landade han på en öde ö, där han fick tillbringa natten. Efter denna episod flyttade han startplatsen till Göteborg. Totalt gjorde han nio uppstigningar med Svea. Under färderna studerade han med hjälp av olika instrument bl a temperaturen, luftfuktigheten på olika höjder, luftens sammansättning osv. Resultatet av mätningarna redogjorde han för i Meddelanden till Kungl. Vetenskapsakademien.

Under den sjätte ballongfärden prövade han att med hjälp av släplina i förening med ett reglerbart styrsegel, bringa ballongen till avvikelse från vindriktningen

Nils Strindberg var grosshandlarson och född i Stockholm 1872. Den mest kände bäraren av släktnamnet var August Strindberg, kusin till Nils Strindbergs far. Sin skolgång, först i Beskowska skolan och sedan realläroverket, skötte han med stor framgång och hade ofta överbetyg i matematik, fysik och kemi, som var hans huvudämnen. Han lade sig också vinn om att hålla sig stark och spänstig och deltog flitigt i den tidens friluftsliv.

År 1890 tog han studentexamen med mycket bra betyg och skrevs på hösten in vid Stockholms högskola. Efter studier också i Uppsala avlade han filosofie kandidat-examen.

Redan vid 16 år ålder hade Strindberg börjat intressera sig för fotografering och blev med tiden en mycket skicklig fotograf. För att kvalificera sig för ballongfärden vistades även han en tid i Paris, där han bedrev aeronautiska studier och gjorde sex ballonguppstigningar.

Knut Fraenkel föddes i Karlstad 1870, son till löjtnanten sedermera majoren i Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren. Knut Fraenkel var vetenskapligt intresserad och erhöll premier i flera skolämnen, bl a botanik och fysik. I skolan utmärkte han sig i gymnastik varvid han p g a sin skicklighet fick deltaga i de högre klassernas övningar. 1896 utexaminerades han som ingenjör från Tekniska högskolan. Också Fraenkel studerade ballongflygning i Paris och gjorde sju ballongfärder och var med om flera äventyr, vilket dock ej avskräckte honom.

Ballongen tillverkades i Paris i början av 1896. Den var något avlång och rymde omkring 4800 kubikmeter gas. Den tillverkades av tredubbelt kinesiskt siden av bästa kvalitet. Sömmarna syddes med silke och täcktes både in- och utvändigt med remsor av enkelt siden som limmades på ballongen. Den fernissades flera gånger på båda sidorna.

Gondolen var flätad av vide och spanskt rör samt överdragen med presenning. Den bestod av ett enda rum vari en del av expeditionens tillhörigheter var förvarade och där tre liggplatser anordnats. Mellan själva ballongen och gondolen fanns stora utrymmen för proviant, kokkärl, Primus fotogenkök, instrument, tält, ballast, kälkar, av J. P. Johansson tillverkade specialverktyg, gevär, båt, brevduvor, fäste för släp- och ballastlinor, styrsegel, proviant för 3,5 månader, flytbojar m m.

Reglering av ballongens höjd över marken

Ballastlinorna hade främst till uppgift att hålla ballongen på någorlunda konstant höjd över jordytan. Om ballongen blev våt eller avkyldes minskade bärkraften. Dylika minskningar skulle motverkas av ballastlinorna genom att dessa, när ballongen sänkte sig, kom att med en större del av sin längd vila på marken. Ballongens sänkning avstannade när en tillräcklig del vilade på marken och ballongen blivit befriad från motsvarande tyngd. Om däremot ballongens bärkraft ökade, t ex genom solstrålningens inverkan på gasen, kunde ballongen inte höja sig hur mycket som helst, ty ju högre den steg desto större mängd släpning måste den bära.

En ballong som svävar fullkomligt fritt i en luftström, rör sig i samma riktning och med samma hastighet som luftströmmen. Den överensstämmelsen mellan luftströmmen och ballongens rörelser gör det lönlöst att förse ballongen med segel, roder e dyl. För att få en ballong att avvika från vindriktningen måste den ha en annan hastighet än den omgivande vinden. Kan man exempelvis få en ballong att gå med lägre hastighet än vinden, kan man få den att avvika från vindriktningen med hjälp av segel. Det var kombinationen släplinor och segel som Andrée tillämpade för styrning av ballongen Örnen.

Kommunikation med omvärlden

År 1897 var mobiltelefonen inte uppfunnen. För att Andrée-expeditionen inte skulle vara helt isolerad från yttervärlden sponsrades den av Aftonbladet med 36 brevduvor och av AB L M Eriksson & Co med telegrafapparat. Apparaten vägde 200 kg och togs inte med ombord då den var för tung för ballongen.

Den enkelriktade kommunikationen bestod således av brevduvor och flaskpost som utgjordes av specialgjorda flytbojar.

För gasfyllnad av ballongen konstruerades enligt Andrées anvisningar en speciell vätgasapparat. Gasen erhölls genom svavelsyras inverkan på järnsvarvspån.

Basen på Danskön, Spetsbergen

Andrée-expeditionens första färd till Danskön för att verkställa sin plan började i Göteborg den 7 juli 1896. Det skedde med fartyget Virgo, som hade en besättning på 30 man. Den 23 juli fördes Virgo med stor försiktighet in till Danskön och ankrade ca 150 meter från stranden, varefter lossning av godset tog sin början.

Vätgasapparaten, ballongen, material till ballonghuset och all övrig utrustning befann sig i mycket gott skick. Ballonghuset uppfördes och den 23 juli fylldes ballongen med gas.

Därefter vidtog en lång väntan på lämplig vind. Den 16 augusti avsändes åtta brevduvor medförande en depesch som meddelande att man definitivt uppgivit tanken på start det året. Ballongen tömdes och den 20 augusti lättade Virgo ankar och anträdde hemresan. Andrée lät sig inte nedslås av motgången utan uppsköt planen till följande år och återtog efter hemkomsten platsen som överingenjör på Patentbyrån.

För expeditionens andra färd till Spetsbergen hade svenska staten ställt kanonbåten Svensksund till förfogande. Den 18 maj 1897 avgick Svensksund från Göteborgs hamn med bl a Andrée, Strindberg och Fraenkel som passagerare, och ballongen Örnen, gondolen, släplinorna och vätgasapparaten som last. Den övriga utrustningen, såsom proviant, ångmaskin m m, transporterades av lastångaren Virgo, som även detta år stod till expeditionens förfogande.

Ju närmare målet man kom desto starkare framträdde intresset för ballonghuset och hur det klarat påfrestningarna under vintern. Det visade sig att huset endast hade lätta skador som var enkla att reparera. Samtidigt med restaureringen fördes fartygens last i land.

Förberedelserna för ballonguppstigningen genomfördes utan större svårighet, och väntan på lämpliga vindar för uppstigning vidtogs. Under tiden ankom flera båtar med turister, samt post till "de tre männen".

Den 11 juli väcktes Andrée tidigt. Han undersökte förutsättningarna för avfärd och meddelande vid 8-tiden, att han önskade ytterligare en timmes betänketid. Emellertid skulle omgående vissa förberedelser för avfärd vidtas. Under morgonen klarnade himlen alltmer så att den var helt klar i norr medan moln söderifrån i rask fart seglade över himlen.

Vindhastigheten vid jordytan växlade mellan 5 och 10 m, och var uppenbarligen på hög höjd avsevärt större. Strindberg och Fraenkel ansåg att de skulle starta. Andrée sade: "...och som jag inte har några fullgiltiga skäl däremot, så får jag gå med därpå, ehuru det är med en viss tvekan...". Efter order av Andrée om avfärd utbröt en febril aktivitet. Ballonghuset revs, proviant, utrustning och personliga tillhörigheter lastades. Fångstskutor beordrades undan för att inte ligga i vägen för ballongens släplinor.

Vädret var strålande vackert och vinden frisk sydsydväst. Andrée ropade: "Strindberg och Fraenkel, äro Ni klara att stiga i gondolen?" "Ja!"

Andrée beordrade att alla förtöjningar skulle kapas, ock så lyfte sig ballongen under leverop. Besättningen ropade: "Leve gamla Sverige!", då gondolen lyftes ur ballonghuset och drev i nordostlig riktning. En av matroserna på land hördes ropa: "Släplinorna ligger ju kvar på stranden!" De nedre två tredjedelarna av de tre linorna hade skruvat ur sig, vilket innebar att färden gick med en i huvudsak fri ballong som följde vinden. 34 minuter efter starten försvann den i ett moln på ca 600 meters höjd.

I en intervju för Vestmanlands Läns Tidning 1929 sade J. P. Johansson:

"Jag sökte som så många andra övertala Andrée att icke företaga den djärva och våghalsiga luftfärden till Nordpolen, men han var ohjälpligt hyponotiserad av uppgiften. Han for, och med sig i gondolen hade han åtskilliga av mina verktyg, extra gjorda av messing för att ej inverka på kompassen. De äro liksom den djärve mannen själv uppslukade av polarhavet.

Andrée var en stor humorist. Jag var med en gång när Stille i Uppfinnareföreningen demonstrerade en tång, vilken var avsedd att begagnas vid operation av körtlar i halsen. Andrée fick ordet och yttrade: ‘Jag gratulerar herr Stille till den vackra uppfinningen, som hjälper barnen att få bort överflödiga körtlar och samtidigt skärper deras intelligens. Jag beklagar bara att uppfinningen icke var gjord i min barndom’! "

Expeditionen hade två möjligheter att meddelas sig med omvärlden; brevduvorna och flytbojarna.

Det först funna meddelandet kom från en flytboj som påträffades på Islands nordkust den 14 maj 1899. Meddelandet löd: "Denna flytboj är utkastad från Andrées ballong kl. 10.55 em GMT den 11 juli 1897 på cirka 82° latitud och 25° long E fr. Gr. Vi sväfva på 600 meters höjd. All well. Andrée. Strindberg. Fraenkel."

Även den stora polbojen hittades. Det skedde på Kung Karls land den 11 september 1899. Därefter erhölls meddelande från en flytboj som anträffades vid norska kusten den 27 augusti 1900. Meddelandet var skrivet den 11 juli kl 22, och innehöll bl a information om att seglatsen fortgick på 250 m höjd samt att vädret var härligt och humöret utmärkt.

Endast en av brevduvorna överbringade meddelande från Andrée. Den 15 juli 1897 blev skepparen på fångstfartyget Alken väckt mellan kl 01 och 02 på natten, då "en underlig fågel" hade satt sig på fartygets gaffel. Det var en av Andrées duvor som i ett och ett halvt dygn varit utan föda och nu satt uttröttad med huvudet under vingen. Depeschen innehöll följande meddelande: "Från Andrées Polarexp. Till Aftonbladet, Stockholm. Den 13 juli kl.12.30 midd. Lat 82° 2’ Long. 15° 5’ ost god fart åt ost 10° syd. Allt väl ombord. Detta är tredje dufposten. Andrée." Dessa rader var det sist avsända meddelandet från Andrée-expeditionen.

En norsk expedition med fartyget Bratvaag upptäckte 1930 vid landstigning på Vitön, den sedan 33 år saknade Andrée-expeditionen. Man fann bl a likdelar, fotogenköket, kälkarna, båten, skjutvapen, instrument, kläder och en mängd anteckningar. Med hjälp av dokumentationen kan vi bl a följa ballongen på den fortsatta färden från Danskön 33 år tidigare.

Efter starten hade man med en ballastlina skarvat en av de återstående delarna av släplinorna. Man gjorde observationer och antecknade dem. Två flytbojar och 8 kg sand kastades överbord. Färden var mycket lugn och de turas om att sova.

Några minuter över midnatt kom ballongen in i skuggan av ett moln. Följden blev att den sjönk och släplinorna tog i isen. Ballongen seglade framåt i lätt dimma. Färden var nu inne i ett helt nytt skede. Kursen var rakt östlig med en hastighet som var ungefär 3 m i sekunden, på en höjd som varierade mellan 20 och 100 meter. Dimman tätnade. På förmiddagen slängdes en flytboj och några duvor släpptes.

På eftermiddagen sökte man på alla sätt få ballongen att höja sig. Man kastade 25 kg sand, ankare och en del andra föremål samt den stora polbojen (trots att man inte nått Nordpolen). Orsaken till att Örnen inte steg var tjockan, som svårt tyngde ned den. Gondolen studsade i isen var femte minut.

På förmiddagen lättade tjockan så mycket att solen syntes. Ballongens bärkraft tilltog och drev i ostnordostlig riktning med en hastighet av 3 m i sekunden. En god måltid intogs och brevduvor släpptes. Senare blev tjockan åter svår och ballongen tyngdes ned, med följd att gondolen gjorde täta dunsar i isen. Ballast, flera flytbojar och medicinlådan kastades. En lugn seglats inträdde, men tog snart slut. Åter dunsade gondolen med jämna mellanrum i isen. Inget land var i sikte. Inga fåglar eller andra djur iakttogs.

Gondolens ständiga dunsar i isen blev till sist outhärdliga och på morgonen släppte man gasen ur ballongen. Att man avbröt färden just då berodde också på att vinden förde dem längre ut i polarområdet och inte över detsamma till land på andra sidan. Andrées polarfärd med ballongen Örnen var slut.

Först ordnades ett första läger på drivisen. Därefter måste ett av de viktigaste besluten fattas; skulle de stanna på platsen och driva med isen, eller anträda en vandring över den? De bestämde sig för att gå mot Frans Josefs land där en depå var utlagd. De tog endast med den absolut nödvändigaste utrustningen som lastades på kälkar. Förmodligen var det här som J. P. Johanssons specialtillverkade verktyg kvarlämnades.

Så startade de isvandringen den 22 juli. Kälkarna var mycket tunga att dra. Strindberg undrade om de någonsin skulle komma fram till depån. De lyckades skjuta några isbjörnar som de åt. På grund av isdriften inser de att de aldrig kommer att nå fram till Frans Josefs land och ändrade målet till Sjuöarna, där en mindre depå fanns. De nådde inte heller dit. De var uttröttade och sjuka, med obetydlig proviant, trasiga kälkar och slitna kläder. Efter ytterligare strapatser nådde de Vitön den 5 oktober.

Den 17 oktober gör Strindberg Expeditionens absolut sista anteckning. Därefter omsluter polarvärldens hela ödsliga stillhet de tre hjältarna i sin isiga famn.

Andrée-museet, Gränna

J. P. Johansson-museet, Enköping

Vestmanlands Läns Tidning, Västerås